fantasimamman

Min sjuåring kan vara riktigt hemsk, och jag känner mig som en hemsk mamma då jag säger det, alltså hon är inte hemsk på ett dåligt sätt, utan hon är exakt som en tonåring i en sjuåringskropp, och jag bara hoppas denna tid snart ska vara över, har hoppats det i snart ett år.

Dörrar som smäller, vrål som kan väcka de döda eller åtminstone få vissa fl-häxor att ringa polisen och anmäla mig för barnmisshandel, alltså hon vrålar så sjukt högt.
Oändliga bråk om städning, jag ber henne städa det hon ska, hon vägrar, jag ebr igen, hon vrålar, jag ber än en gång hon slänger sig i soffan och låter som om världen gått sönder.
Tillsist blir jag en usel mamma och höjer rösten, då blir hon ännu mer ledsen och skriker att jag inte ska skrika och att jag hatar henne och att hon är ett dåligt barn och hennes lillasyster är ett bra barn.
Då skäms jag och förklarar en 3000 gång att jag älskar dom båda lika mycket, att hon inte är dålig utan alldeles perfekt.
Efter lite mer vrål och övertalning så gör hon det hon ska göra och under tiden lugnar hon ned sig, i 9 fall av 10 så säger hon efteråt att; Oj vad snabbt det gick att städa. Nästa gång ska jag inte bråka.

Jag älskar mitt lilla underbara monsterbarn, men vissa dagar kan man bli trött på den lilla tonåringe, alltså inte på henne men på hennes hunör och utbrott.

Men hon är ändå alldeles underbar och det ger en ju träning inför det som komma skall